den del som aldrig blev din.

här är en ganska lång text om hur jag mår och mått den senaste veckan. orkar ni inte läsa så tycker jag i alla fall att ni ska läsa det sista stycket, för det är lite mer allmängiltigt och förhoppningsvis en liten tanke att börja gro i huvudet. det handlar om individen och samhället om man får vara pretto.

4 juni 12.41

i två veckor hade jag känt av att min kropp orkade mindre och mindre. det började med att jag inte kunde cykla uppför götgatsbacken, utan var tvungen att leda cykeln (detta har jag aldrig behövt göra förut). då bilden ovan är tagen kunde jag inte ta mig upp de två trapporna från porten till min lägenhet utan att ta en paus i mitten och efteråt kollapsa på sängen med en puls på 136 slag/minut. jag gick till jobbet den fjärde juni och började gråta på vägen. jag hade hjärtklappning och musklerna var helt matta. jag satte mig på en bänk vid hötorget och grät. ringde mamma och grät ännu mer. "jag klarar inte av att jobba" var allt jag kunde hulka fram. jag gick i alla fall in i PUBhuset och tänkte att jag måste ta mig samman och jobba i alla fall. det var ju bara ett kort pass. men jag kunde inte sluta gråta och blev hemskickad.

dagen efter gick jag till vårdcentralen. efter att ha väntat två timmar på min tur satt jag framför en doktor och grät och grät och grät och hon frågar mig "och vad vill du att jag ska göra åt det här?". nonchalans. efter ett ok ekg (men för hög puls!) och ett blodprov blev jag hemskickad.

mamma möter mig och vi går hem. jag totaldäckar på sängen. mamma ringer sin kompis som är läkare som säger att någonting är väldigt fel och att vi borde gå till en annan doktor och kolla upp mig. min mamma googlar upp en annan vårdcentral som hon ringer och fixar så vi får komma in direkt. hon tvingar upp mig och jag börjar nästan gråta för jag HAR INGEN ORK.

ekg: ok, men lite hög puls
blodprov.

på kvällen får jag ett samtal från läkaren på vårdcentral nr2.
"du har ett blodvärde på 55, det ska vara minst 120. åk till akuten. nu."

Södersjukhuset
Akuten
Inskriven
Tre påsar blod + näringsdropp
Järn intravenöst
Två nätter

ungefär så har den senaste veckan sett ut och nu är jag hemma för att återhämta mig och så. jag är fortfarande under utredning för man vet inte hur i helsike jag kunde hamna så lågt.

nu mår jag relativt bra, men det som är VIKTIGT att poängtera är att det tydligen inte går att gå till vilken vårdcentral som helst och räkna med att man får hjälp. är man sjuk måste man ändå anstränga sig för att få folk att förstå att det är någonting som är fel. tänk om jag inte hade haft min mamma som hjälpt mig efter jag blivit totalnonchalerad på första vårdcentralen. jag hade INTE orkat ta mig till en till läkare, INTE EN CHANS. FÖRSTÅR NI HUR FUCKED UP DET HÄR ÄR? man MÅSTE ha någon frisk person som fightas för en när man inte orkar, för samhället kommer inte fightas.

jag blir så fruktansvärt provocerad.

mår bättre nu. vilket troligtvis leder till fler uppdateringar här joho YOU MISSED ME SO MUCH RIGHT HEHEHEHEÄÄHÄHÄHÄ