tanter, trångsynthet och viljestyrka.

Fick åka tillbaka lite tidigare idag från tjejlägret (det kommer ett separat inlägg med bilder osv från det) för att hinna till dansen, vi skulle ha Sigge Modigh, så det ville jag absolut inte missa. Jag satt på tunnelbanan, åkte precis från Östermalmstorg. Tanten som suttit mitt emot mig i den andra fyran har suttit och hållit för öronen hela resan (det var ett gammalt tåg, så det gnisslade till ibland), tar plötsligt ur fingrarna ur öronen och säger till sin man (som sitter mittemot): "Det stod två killar där och pussades, fy fan vad äckligt. Fy fan vad äckligt".

Jag trodde inte mina öron! Att det finns folk som säger sådant! DET om något är äckligt. Fyfan!

Kärlek är vackert, vem det än är det gäller. Kärlek är det finaste som finns.

Jag kom i alla fall fram till Base och klockan blir 13.40 (det är då vi börjar). Klockan blir 13:50, ingen lärare syns till. Det blir panikfix så att vi får en annan lärare, Filippa. Det börjar bra, som vanligt, ni vet uppvärmning, pliéer, tenduer, developéer, snabbstretch. Och sen: styrka. Många situps och en kort planka. Filippa stängde av musiken och vi slappnade av. (Då trodde jag det var över, tji fick jag.) Hon bad oss att tänka på ett mål, en anledning, till varför vi ska stå två minuter i plankan. Jag bestämde mig att jag skulle stå i plankan i två minuter för att jag ska bli bäst och för att jag måste bevisa för mig själv att mitt psyke är starkare än min kropp.

Redan efter en halv minut eller så började jag skaka, jag visste att det skulle bli så- Först lite, sen mer och mer. Till slut skakade hela min kropp så mycket att jag hade svårt att stå kvar. Magen lade av, ryggen fick ta mer av tyngden. Min kropp vred sig för att ta tag med andra, mer fungerande, muskler, det gick inte så bra. Jag försökte ta tag i magen igen, men det var omöjligt. Min kropp ville inte lyda. Fyrtio sekunder kvar!  JAG MÅSTE STÅ KVAR. Det var så jobbigt. FANFANFAN Tio sekunder kvar! TIO NIO ÅTTA SJU... Jag räknade med högt. Försökte peppa mig själv och min skakande kropp. NOLL! Jag bröt ihop. Kroppens totala avslappning och min tunga, tunga andning. Tårarna tog över. Jävlar.

Det var inte slut än. Det kom mer styrka. Armarna var näst på tur. Vi satt i skräddarställning och höll armarna rakt ut åt sidorna. Det var helt okej till en början, men efter ett tag slutade även armarna lyssna på mig. De böjdes, sänktes, axeln åkte upp. Jag försökte sträcka, försökte pressa ner axlarna. Men det var stört omöjligt. Sakta men säkert lade mina armar av, men jag gav inte upp. Jag fick inte ge upp! Det tog slut och min kropp var utmattad, liksom mitt psyke. Det tar en sån enorm energi att vägra ge upp!

Vad vill jag komma fram till här då?

Jo, Jag insåg idag att det är pinsamt hur svag jag är. Även om det inte är så konstigt eftersom jag knappt tränar någon styrka alls numer. Jag är svag. Men fan vad stark jag är mentalt. Min viljestyrka finns! Fysisk styrka är någonting man kan bygga upp relativt lätt, visst kan man bygga upp mentala styrkan också, men det tror jag är svårare.